Såna där som ringer precis när man plockat iordning inför morgondagen, gjort alla måsten och äntligen ska sätta sig ner och bara vara ... en liten stund innan det är dags för nästa måste: sova, lägga sig i tid. Då ringer det. ”Hej, det är Hannas pappa i Lisas klass. Det är en telefonkedja. Jo, det är så här att..”.
Och så ska man ringa vidare. Nedåt eller uppåt i klasslistan är lika illa det. Vill inte, vill inte skriker hela min kropp som bara vill tillbaks till soffan den just var på väg ner i. Det är upptaget, telefonsvarare (då får man tala in ärendet, ringa ännu fler - vidare till nästa - för man får ju inte bryta kedjan) eller så svarar barn att pappa kommer inte hem förän tio i tio. Stön. Liksom. Och då känner jag mig så hemsk men ...Jag ifrågasätter telefonkedjans vara eller icke. Varför varför varför. När det har mejlats i samma ärende eller när fröken har skickat hem en lapp med barnen. Då ska det ÄNDÅ kollas upp så att budskapet gått fram! Yeah.
Jag är en dålig mamma helt enkelt. Gillar inte föräldramöten, basarer och pyssel heller. (Det sista brukar jag skylla på beror på att jag började på dagis vid nio månaders ålder - jag har fyllt min pysselkvot). Så är det.
Innan jag somnade låg jag och funderade över hur många telefonkedjor jag avverkat i mina dagar. Hur många kan det bli per barn och skolår. Gulp. Vill inte veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar