Vackra, intelligenta, underbara 14-åringen tycker det räcker med munkjacka. Ute. I februari (och alla andra vintermånader också för den delen). Nyss i köket, där jag satt och målade (läxa) kom han och kompis J in för att käka macka innan de skulle vidare. Nyfärgade i håret. Svart förstås (hur ofta kan en 14-åring färga håret? vet inte om varje vecka räcker här...)
- Ta jacka, kraxar jag (fortfarande sjuk, men bättre idag, orkar vara uppe lite, YES!)
- ööh, väser han. (Nåt ljud bara. Så nonchalant som möjligt.)
- Titta på J, han har ju jacka, försöker jag. Och munkjacka UNDER jackan.
- Nä. Det har han inte. (Med arg blick som blänger på mig under den svarta luggen.)
- Det ser ut som en munkjacka, men det är en t-shirt, säger J.
- Nehej. T-shirt har du under munkjackan, det ser jag.
- Nä. Det är en illusion, säger J.
Vad säger man. Ute är det iallafall nån minusgrad, och under munkjackan hade söta sonen en kortärmad rutig skjorta som tillhör lillebror (trodde jag, men där hade jag också sååå fel). Jag sa att den där munkjackan kan ju försvinna nån dag...bara så där. Men då skulle han gå i T-shirt, fick jag höra. Och jag tror honom. Ärthjärna. Jo, jag minns hur det var. Men jag hade iallafall ullsockar i mina gula tygskor där jag plaskade omkring i snöslask. Och en lite tjockare stickad tröja. Inte särskilt varm och räckte absolut inte, men det var ingen munkjacka. Eller föresten, den hade jag nog under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar